Obeväpnad stridskonst i Eumo vilken lärs ut av munkarna från Sung.

Sungs lära är en uråldrig, mystisk filosofi som utövat ett betydade inflytande på andra religioner i Västlanden. Den utgår från staden Sung, och är tätt förknippad med den magiteoretiska lära som också utformats där.

Gudasyn

Sungs lära är inte en religion så mycket som en filosofi, utvecklad gradvis genom de långa årtusendena, av munkar och tänkare som slagit sig ned för att meditera ute i öknarna eller träffats i Sungs gamla tempelbyggnader för att gemensamt diskuterat världens mysterier. Det var så man kom fram till att det viktiga var hur världen i stort var beskaffad och konstruerad, inte vilka gudar som styrde den. Filosofins centrala funderingar varken utesluter eller bekräftar därför gudar, vilket starkt har bidragit till dess spridning - Eumos folk har kunnat följa Sungs lära utan att tvunget ge upp sina gamla schamanistiska föreställningar, och tillochmed mûhadiner kan intressera sig för filosofin utan att bli anklagade för blasfemi. Sungs läras inflytande har varit starkt på västerländskt tänkande genom årtusendena, men det är först på senare tid som någon alls utöver Sungmunkarna själva faktiskt ansett sig tillhöra religionen “Sungs lära”, och detta är fortfarande mycket ovanligt - nästan varenda människa i Eumo offrar till andeväsena oavsett, för ingen vågar stöta sig med världens krafter. Sungmunkarna själva tenderar att se gudar som ofrivilligt destruktiva krafter i världen, som genom sin intriganta natur utgör en fundamental källa till komplexitet, och därför lidande.

Världsbild

Enligt Sungs lära är världen i grunden enkel, ordnad och okomplicerad, men människornas samhälle och idéer har under årtusendena gradvis gjort den mer och mer komplex. Detta står i strid med hur världen borde vara, menar man, eftersom komplexitet gör världen svårare att förstå och leva i, och skapar en grogrund för ondska och korruption. Det är därför nödvändigt att eftersträva enkelhet i alla ting, något man bäst gör genom att vara en ärlig, upplyst, enkel och alltigenom bra människa. Exakt hur man bör vara är Sungs läras centrala frågeställning, och denna frågas hur och varför är något de vise i Sung bokstavligen ägnat millennier åt att begrunda. Det finns inget enkelt svar, åtminstone inget de än så länge kommit fram till, men alla är överens om att det är essentiellt att alltid kunna motivera alla sina handlingar. Detta innebär inte att allt man gör måste vara överlagt, tvärtom, planering är något som tillför komplexitet till världen, men även de mest spontana handlingar måste göras med hjärtat, med rent samvete och ärligt uppsåt. Förutbestämda hierarkier är något dåligt, ett otyg i samhället, orättfärdigt och överflödigt - Sungs lära menar att vishet och personliga framsteg är långt viktigare för en individs värde än arvet i hans blod. (Huruvida denna lära bidragit till den relativa anarkin i Eumo låter vi vara osagt).

I många andra avseenden finns ingen koherent världsbild i läran. Föreställningar om den högste Sungs återkomst i nyfödda barn sedan en gammal Sung dött implicerar starkt en tro på återfödelse, men alla Sungmunkar håller inte med om detta, utan menar att det blott är Sungs princip som har återfötts, och att inget av personen den gamle Sung var återstår i världen - denna har försvunnit bortom till gudarna. Dylika “principer”, vakhanta, är abstrakta ting som existerar i idévärlden, och utgör essensen, den ultimata, allra enklaste och mest grundläggande formen, av alla existerande ting - även specifika levande varelser. De Sungtroende som följer principläran tenderar att avsky schamaner som besätter andras kroppar, eftersom detta är att våldföra sig på själva idén av en person.

Existensen av ondska är också omdebatterad. Man ratar alla föreställningar om direkt onda gudar, som Ilik och darkenernas Akazu, och menar att även dessa fyller en nödvändig funktion i världen, och därför i grunden är något gott, men många Sungmunkar menar att den ökande komplexiteten i världen givet upphov till abstrakta, negativa inflytanden som skulle kunna beskrivas som ondska. Sådana negativa inflytanden alstrar sjukdomar, krig, dekadens och elände, och är som allra starkast där komplexiteten är som störst, bland annat i Mûhads myllrande städer. Allt detta till trots har många Sungtroende ett komplicerat förhållande till komplexiteten, eftersom det är den i sig som givit upphov till den fängslande, mångfacetterade värld de så älskar att begrunda och förkovra sig i.

Praktik

~~Det finns inga gudar att ty sig till som så i Sungs lära, inga böner att be och inga offer att göra~~. Man har dock ett antal symboler och ritualer som anses hjälpa med att avlasta psyket och underlätta eftertanke och andlig och fysisk renhet. Bland dessa märks meditation, inhalering av rökelse och tobak, rituella bad, och långa, ensamma vandringar ut i vildmarken. Endast verkligt heliga män brukar företa sig det senare, men meditation och bad är vanliga små ritualer även bland vanliga Sungtroende. Det anses också viktigt att vara öppen för nya intryck och perspektiv, samtidigt som man förmedlar sina egna till andra - Sungtroende är på inga sätt några påfrestande predikanter, rent generellt, men de brukar vara mycket ivriga att ta upp moral- och existensfrågor till debatt. En del föreställningar så gamla att de föregick tillochmed Sungs lära lever också vidare i dess praktik, något som i synnerhet gäller Sungmunkarnas sed att spå framtiden i karavaner som ankommer till staden. Trots att man inte tror på ödet alls så som zhanerna gör har karavanspådomarna gång på gång slagit in, eller sägs ha gjort det, och så stor är tron på deras vikt för Sungs välstånd och fortbestånd att karavaner ibland får vänta i veckor på att komma in i staden, bara för att önskade förutsägelser ska kunna göras. Ett särskilt notoriskt exempel är när stadens förre högste sung, Chaz Makado, bjöd in de ökända Sengpiraterna att slå sig ned i staden. Piraternas ankomst hade förutspåtts vara ett lyckligt omen om en karavan med blå tyger och en grönögd apa anlände från sydöst i skenet av en blek nymåne, och det ryktas än idag att krafter i staden, eller Sengpiraterna själva, medvetet manipulerade händelserna för att så skulle inträffa.

Det finns också en aspekt av djup vördnad inför Sungmunkarna som personer och staden Sung som plats som närmast tar sig förtecken av dyrkan. Följare av Sungs lära talar ibland om Sung som “den heliga staden”, “världens krona” eller “enkelhetens hjärta”, trots att något stöd för sådant egentligen inte finns i deras filosofi. Sung är förvisso en uråldrig stad som är central för sammanhållningen i Eumo, men det finns egentligen inget som säger att den är enklare och renare än någon annan plats - Sungmunkarna själva uppehåller sig i staden av ren nödvändighet, för de skulle aldrig kunna utveckla sin lära lika mycket på egen hand, ej heller lära ut den till nya elever.

Symbolik

Sungs läras symbolik är i viss mån helt unik, men innehåller också element nedärvda från tidigare västerländska civilisationer. Det finns särskilda tempel för meditation, avkoppling och konversation utspridda här och var längst Eumos handelsleder, ofta på platser där edronitiska eldstempel tidigare tronat. Det är inga imponerande strukturer, hopslabbade av lera, lertegel och träbitar, men de har nästan undantagslöst en spetsig pyramidform som anses särskilt behaglig i sin enkelhet, och svalkande bassänger i sina skuggiga innanmäten. En vägg nära ingången uppbär alltid en målning av ett monstruöst väsen, ofta en av Sovarna, som i sina käftar och klor håller en avbildning av världen i koncentriska cirklar. Denna avbildning representerar Sungmunkarnas världsbild, med Avgrunden i mitten och gudarnas himmelska sfärer i utkanten nära stjärnornas fästen, och syftar till att illustrera för lekmän hur världen i grunden är enkel, men görs komplex av de motstridiga krafter som verkar inom och utanför dess cirklar.

Många hängivna Sungtroende bär svepningar i ofärgad bomull, ett tecken på anspråkslöshet, medan munkarna själva bär liknande svepningar i orange eller gult, som representerar solen och ljuset i världen. Vördade munkar bär vid högtidliga tillfällen så kallade Apsarakronor, en slags huvudbonad av guld eller brons som sedan urminnes tider i Västlanden associeras med himmelska väsen kallade apsaror, och därmed står för helig insikt och skönhet. Avbildningar av apsaror är oftast de enda gudabilder Sungmunkarna själva håller sig med (även om det finns många tempel som lekmän utsmyckat med all möjlig parafernalia), då apsarorna anses vara de enda gudomliga krafter som helhjärtat eftersträvar en enklare och renare värld.

Radband och trummor är vanliga hjälpmedel vid meditation, och här och var har man rest stenrösen inklädda med tygvimplar och pappersbitar som bär märkliga meddelanden åt vägfarande såväl som lokala andeväsen, författade på alla upptänkliga skriftspråk. Inte ens de troende själva tycks riktigt kunna besvara vad dessa rösen representerar, men de har rests i Eumo sedan urminnes tid, inspirerade av visioner och tankar de Sungtroende fått i ruset av meditation och droger. Ibland tycks de faktiskt innehålla verkligt betydelsefulla budskap, djupa och tankeväckande, eller bara otäckt olycksbådande. Liknande rösen krönta med gyllene spiror, så kallade stupor, ute i markerna blir ofta gravar åt heliga män, och markerar i regel konvergenspunkter i magiflödet.

Slutligen finns Sungs skriftspråk, den uråldriga teckenskriften från Torlin. Få utom Sungmunkarna själva kan tyda den, men dess symboler tillskrivs stor kraft, då de sägs ligga närmare begreppens princip, deras enkla, sanna form i idévärlden, än något annat skriftspråk utom kamorfernas gåtfulla Te’chána, som Sungmunkarna frustrerat ägnat sekler åt att försöka dechiffrera mer än fragment av.

Skrifter

De zhaniska skrifterna

Det är ont om litterata människor i Eumo, och Sungs lära har i hög grad förmedlats muntligt genom årtusendena. Mûhadiner och edroniter intresserade av läran har producerat en hel del skriftligt material, men det har inte alltid mottagits väl av Sungmunkarna. Wairhan im-Badabs “Trettiotre teser om enkelhet”, ett verk författat för mer än tusen år sedan, anses dock vida vara en god introduktion till Sungs lära, och har kopierats och översatts många gånger. Den edronitiska “Silversutran” och Jalair Hawâns olika essäer från 4100-talet e.M. är andra verk som diskuteras flitigt i Sung än idag.

Dödsboken

Denna mycket gamla skrift tycks ha författats i Ogo i ett tidigt stadium av Sungs lära, men anses fortfarande innehålla mäktiga visdomar. Det är ett av få verk som berör tillvarons mer mystiska delar, döden och återfödelsen, och dessas roll i Sungs läras kosmologi. Dödsboken är viktig i Himmelsmunkarnas doktrin, då den beskriver väsen som Världsväktarna och Dödsväktarna, ett slags paradoxalt nödvändigt ont som är förkroppsliganden av komplexa, destruktiva fenomen som vrede och makt, samtidigt som de verkar för att upprätthålla enkelheten i världen. Andra Sungmunkar tenderar att intressera sig mer för Dödsbokens kryptiska passager angående själens natur, och tolkningsproblem här är centrala i lärans hetsiga interna debatt om individers medvetande återföds, eller bara deras konceptuella princip.

Chöde Tawo

Chöde Tawo, “De gamla mästarnas annalekter”, är en lös samling skrifter som samlar damm på samtliga bibliotek i Eumo. Verket har ingen definitiv form, utan förekommer i olika kompileringar, och utgör en enorm mängd texter om människans natur, etik och moral, och i vilken mån rätt handlande blir belönat i efterlivet. Den mest berömda delen, Dilemmaskrifterna, ställer läsaren inför olika mer eller mindre olösliga moralfrågor, medan Åttonde och Nionde annalekten, författade av två Sao-li för mer än trehundra år sedan, diskuterar hur man bäst organiserar ett samhälle utan att tillföra onödig komplexitet till världen. I princip varje text i Chöde Tawo är populärt diskussionsmaterial, och därtill är det ett kall i livet för somliga munkar att finkamma bibliotek runtom i Västlanden efter bortglömda delar av verket

Spådomsböckerna

Spådomsböckerna författades ursprungligen med Torlin-skrift på sköldpaddsben, och är följaktligen av så uråldrigt datum att de är i princip obegripliga för de allra flesta. De har sedermera förts över till bokform och översatts många gånger om, men översättningarna är ständigt föremål för diskussion, och en del Sungmunkar har argumenterat att Spådomsböckerna har sått så mycket osämja att de borde betraktas som destruktiva och ignoreras eller rentav brännas. Många anser dock fortfarande att spådomsböckernas uråldriga instruktioner i spådom och förutskickelse är en central del av de odödliga traditionerna i Sung, och därmed en hörnpelare i Eumo som statsbildning. I praktiken är böckerna lika populära som någonsin förr, och de mer esoteriska delarna, som diskuterar ödets vara och icke vara och slumpens märkliga förhållande till världens uppbyggnad, är och förblir av stort teologiskt intresse.